Jag tror att alla av oss har snöiga barndomsminnen. Jag tänker allra först på lukten av blöta lovikkavantar och hur tunga de blev efter ett tag. Sedan minns jag också hur vi gjorde snölyktor så fort det kom snö och eftersom jag är uppvuxen vid kusten så var det mestadels kramsnö. Sist och slutligen har jag ett minne som mest är en känsla. Det är när det började snöa och man vände upp ansiktet mot himlen och lät snön singla ner. Det var som om miljoner stjärnor föll ner över bara mig. I dag har jag upplevt den känslan igen och konstaterar att det är lika häftigt fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar