Det är något magiskt med körsång.

Jag har sjungit i kör sedan jag var i lågstadieåldern med några års uppehåll här och där. Min mamma har berättat att jag kunde vara hur sur och grinig som helst när jag gick iväg till körövningen för att komma hem på ett strålande humör. Man kan nästan säga att körsång har en terapeutisk verkan.

Det är en underbar känsla att öva in ett stycke där man vid första övningen känner hopplöshet eftersom man inte får tag i stycket tills att man sjunger med gåshud på armarna. I början är man osäker på sin stämma och hör bara sig själv för att så småningom höra de andra stämmorna samtidigt som sin egen.

I vår kör har vi övat och övat under ett helt år för att kunna göra våra två konserter i Venedig. I maj gjorde vi två konserter på hemmaplan tillsammans med de venetianska musikerna för att nu i september göra samma sak i Venedig.

Det var en helt fantastisk upplevelse. En av konserterna gjorde vi i Vivaldis dopkyrka och det var fullsatt in till sista plats. Jag blir alldeles rörd när jag tänker på den känsla som infann sig när vi sjöng. 

Körsång handlar om individuella insatser som leder till en gemenskap där varje röst är viktig, nästan som ett fotbollslag. Det känns när man gör en bra match. Igår hade vi vanlig övning och fick tre helt nya sånger i våra händer. Jag gick dit trött och sliten med huvudvärk och kom hem i ett helt annat skick och med nya melodislingor i huvudet.

Katarina