Man kan betrakta tacksamhet från olika håll; antingen som en skuldbörda där man minsann ska vara tacksam för det man har. Skuldkänslor är aldrig sköna att bära och då är inte tacksamhet en positiv känsla. …eller så kan tacksamhet vara oerhört vackert där man känner sig tacksam ända in i hjärtat för det man har eller upplever.
Jag har haft svårt att förhålla mig till ordet tacksam. Det har varit skuldtyngt där det har känts som om någon knackat mig på axeln och sagt att ”Du ska vara tacksam du, som har det så bra”. Då har det känts som om jag bara ville skrika: Jag vet!!!!! Jag fick ett besök för ett antal år sedan av ”dörrknackare”. De kom precis när jag skulle lasta in sönerna i bilen och ta dem till förskolan. Stressad som många småbarnsföräldrar. Jag talade snällt och vänligt om att jag inte hade tid att prata med dem och ville iväg. Då säger en: ”Du har en väldigt fin trädgård”. Jag svarar väl något där jag tackade och sa att jag trivdes med den. Jag blev mycket förvånad när nästa kommentar i en snorkig ton blev: ”Ja! Den ska du vara tacksam för! Så länge det nu varar!”. Det sårade mig otroligt och jag blev mycket upprörd och rivstartade nog bilen och drog iväg.
Nu förhåller jag mig till tacksamhet med styrka och kraft. Jag har så otroligt mycket att vara tacksam för och det fyller mig med glädje. Det är ingen som knackar mig på axeln och ger mig skuldkänslor. Varje kväll när jag har släckt lampan brukar jag fundera över allt som jag har kunnat vara tacksam över den dagen. Gissa om det blir mycket! Det kan vara pyttesmå saker som att det var så vackert väder när jag gick till bussen, till att jag uppskattar min familj. Vet ni? Jag brukar somna innan uppräkningen är klar och jag somnar leende (känns det som).
Just nu är jag så tacksam för att vi fick en dag med så vackert väder efter allt regnande den här veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar