torsdag 2 oktober 2014

J.... anamma eller ibland måste man bara


Med åren börjar man ju känna sig själv lite smått. Just nu kämpar jag med att få fram lite jävlar anamma. Nu har jag börjat löpträna igen. Dels springer jag på egen hand, men jag tränar också i grupp. När jag springer på egen hand gör jag ju som jag själv vill och tror mig orka med. Fast så kan man inte göra när man springer i grupp.


Just nu har vi hjälp av en tränare som kör intervallträning med oss. Då ger jag upp hela tiden (ibland åtminstone). Alla andra får horn i pannan och kämpar sig uppför den hemska backen påhejade av tränare och kompisar. Inte jag inte! Jag ger upp halvvägs och känner att jag är helt slut i benen eller något annat. Varför gör jag så? Jag vill ju uppför backen jag med. Tror att det handlar om avsaknad av jävlar anamma. Fast samtidigt så är jag inte den som ger upp i första hand. Fast då handlar det på något sätt om att ibland måste man bara. Det är bara att bita ihop och göra det som krävs. Vad är skillnaden då? Inte vet jag! Men någon slags skillnad måste det ju vara eftersom jag sällan ger upp, men ändå inte hittar gnistan för att ta mig upp för hemska backen. Sist tog sig ett helt gäng med stavgångare förbi mig i hemska backen... Ändå fick jag inte till den där gnistan. Hm!


I morgon ska jag och min kollega ut och fredagsspringa efter jobbet (en skön vana). Då ska vi ta oss an hemska backen. Hon påstår att jag inte får ta helg innan jag besegrat backen två gånger. Vi får väl se hur det går...

(Bilderna är från sommarens vandringar i Grövelsjöfjällen)

Katarina

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...