Jag hade förmånen att få göra en vandring bakåt i tiden häromdagen. Vi är så vana att ta oss snabbt fram, att kommunikationer ska fungera och att kunna handla mat och annat "snabbt fort och lätt". När man bor som jag gör i kanten av de djupa värmländska skogarna blir skillnaden mellan förr och nu ibland så påtaglig. Äldre personer berättar om små byar ute på skogen där skolorna var fulla med barn och husen fulla med människor. Åker jag igenom samma byar idag så gapar fönstren på husen tomma och skolorna är förfalla eller i bästa fall sommarhus. När jag får ta del av historier från den tiden när skogsbyarna hade sin stora blomstringstid så är det lätt att få en bild av hur det kunde ha sett ut. Många av dessa övergivna platser är oerhört vackra och jag vill rädda dem alla...
Min vandring bakåt i tiden häromdagen var inte bara idyll och solskenshistorier. Jag fick bland annat höra om ett par pojkar som hade så dåliga skor att på vintern när det var som kallast fick de stanna flera gånger på väg hem från skolan och kissa på fötterna för att hålla sig varma. Jag fick också höra många härliga och varma historier.
Den fysiska vandringen bakåt i tiden genomfördes i närheten av Älvsjöhyttan i östra delen av Filipstads kommun. Där besökte jag den gamla finnmarksbyn Igelhöjden. Den byggdes upp på 1600-talet och den sista boende lämnade byn 1947. Byn bestod av ett tiotal torp, en skola och en fattigstuga. Nu är det bara ruiner och två sönderfallande torp kvar.
Man följer en markerad led som är ungefär 5 km och vid varje torplämning finns det fotografier och lite skrivet om de som bodde där. Lärarbostaden fanns kvar men dock på väg att falla sönder. Då berättade vår guide att när lärarinnan gifte sig fick hon inte jobba kvar som lärare längre.
Det var oerhört vackert och rofyllt uppe i den gamla finnmarksbyn.
Verkar spännande. Man skall bara ha tid när man skall vandra bakåt, tide har man sällan. Jag tittar lite vidare här i bloggen, fina naturbildet.
SvaraRadera